Härom dagen tog jag en promenad till ett ställe som jag inte varit, på väldigt länge. Jag kom knappt ihåg det. Blev lite förvånad och lite arg på mig själv att jag väljer att glömma vissa saker. Det var underbart, solen strålande och havet var alldeles stilla. På något konstigt vis går jag alltid åt andra hållet, tar alltid båten åt andra hållet. Jag vet inte riktigt varför det blir så.
Man väljer ju i och för sig de små stigarna man vill gå, vilket håll livet går. Det är skumt det där. Men jag gick nog runt i minst en timme och tittade på varje sten, satt en stund och blicka ut mot havet, kände verkligen lugnet, friska luften och allt det där.
Jag kan befinna mig var som helst, bara jag har havet nära mig. Havet har något, jag dras dit utan att ens tänka på det. Havet är något jag aldrig vill lämna. Jag vill inte bo mitt i landet, jag skulle sakna havet och allt vad det har att ge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar